lördag 31 januari 2009

Bukhöjd - det nya sättet att mäta bukfetma

Text: Mela Pettersson, © NGruppen

Under den senaste tiden har det pratats allt mer om bukhöjden, eller sagittal abdominell diameter, som det nya sättet att mäta huruvida vi är feta eller inte. BMI och midjemått har blivit omoderna. Redan 2004 rapporterade Dagens Medicin om en liten studie som kommit fram till dessa resultat (1). Tidningar och tv rapporterar att det är farligare att vara bukfet än att bara ha en hög vikt.


BMI och midjemått för trubbiga mätmetoder

De tidigare måtten, BMI och midjemått, kritiseras; BMI för att det inte tar hänsyn till huruvida vikten består av muskler eller fett, och midjemått för att det inte tar hänsyn till om fettet är subkutant – det vi till vardags kallar för underhudsfett, eller visceralt, det vill säga är inbäddat i och mellan organen.


BMI har länge använts på befolkningsnivå, då man sett samband mellan extremvärden på BMI och sjuklighet. När svagheterna med BMI-måttet kritiserades (man visade att det inte var kilona i sig utan var dessa kilon var placerade på kroppen som var det viktiga) så började man mer och mer använda sig av midjemått, eller midje/höftkvot (som skulle vara under 1,0 för män och under 0,85 för kvinnor).


Bukhöjden anses nu vara ett bättre mått eftersom underhudsfettet sjunker åt sidan när försökspersonerna ligger ner.


Faktaruta

Mätmetoder för att mäta farlig övervikt (2)

  • Body mass index (BMI): Grad av övervikt/fetma – mäter både kroppsfett och muskelmassa
  • Midja–höftkvot (WHR): Bukfett i relation till kroppsstorlek
  • Bukens höjd (sagittal abdominell diameter): Fettet inne i buken
  • Midjemått: Fettet inne i och utanpå buken

På Karolinska Institutet finns en studie som leds av Mai-Lis Hellénius, där 4000 60-åriga stockholmare följs. Från studien har en rad artiklar publicerats, bland annat en som visar på risken med oregelbundna måltider (3), en om sambandet mellan tobaksanvändande och metabola effekter (4) och en om högt blodtryck (5). Denna studie har också studerat olika sätt att mäta sambanden.


Så mäter du din bukhöjd

Ligg på rygg på golvet med böjda knän så svanken tar i underlaget. Placera ett vattenpass (eller en linjal) i navelhöjd. Mät höjden från golvet till vattenpasset. Håll inte andan, mät höjden vid en lätt utandning. Målet är en bukhöjd under 22 centimeter för män och under 20 centimeter för kvinnor – men dessa siffror är än så länge ganska osäkra.


Därför är det viscerala fettet farligare

Bukfettet, eller det viscerala fettet, är farligt för att det är av en annan sort än det fett som lagras till exempel på låren. Bukfettet ses som ett endokrint organ – det vill säga, det insöndrar ämnen till blodet (ordet endokrin kommer av grekiskans endo (inne) och krinos (kärl)).


Fettet över buken är aktivt. Det betyder att fettcellerna producerar metabolt aktiva ämnen som kan leda till kroniska sjukdomar såsom hjärt-kärlssjukdomar och cancer. Bukfettet kopplas ofta ihop med stress, framför allt då hyperaktivering av den så kallade hypotalamiska–hypofysära–adrenokortikala (HPA) axeln, vilket (till en början (6)) leder till en ökad utsöndring av kortisol (7).

Det viscerala fettet har fler celler per massenhet, högre blodgenomströmning och fler glukokortikoida receptorer, och därför påverkar glukokortikoiderna (som produceras i binjurebarken) det viscerala fettet mer än underhudsfettet.


Den dominerande glukokortikoiden hos människan är kortisol som i huvudsak har tre funktioner:

1. stimulerar leverns produktion av nya proteiner, liksom omvandlingen av glukagon och fett till glukos (därav namnet glukokortikoider)

2. ökar kroppens tålighet mot stress

3. motverkar inflammationer genom att stärka lysosomernas membran.


Nackdelen med glukokortikoiderna är att de även påverkar kroppens så att sårläkningen går långsammare och bekämpning av mikroorganismer (bakterier mm) försämras. I höga doser hämmas immunförsvarets aktivitet.


Stress, övervikt och sötsug - kopplat till bukfett

Att det viscerala fettet har fler sådana receptorer innebär att fettsyror insöndras till blodet framför allt från bukfettet när vi blir stressade. Om vi då inte rör på oss - vilket vi sällan gör när vi stressar upp oss i dag – så används inte fettsyrorna som tänkt, det vill säga som bränsle. De stannar därför i blodet, och orsakar skador på levern, bukspottkörteln, hjärtat och på blodkärlens insida.


Bukfetma gör också att insulinet fungerar sämre, samt att det bildar inflammatoriska ämnen. Sannolikt är det detta som leder till både den ökade risken för hjärt-kärlsjukdom och en lång rad cancerformer.


Det har också visats att bukfeta personer kan ha överaktivitet i det endocannabinoida systemet (8), som anses vara en viktig del av hjärnans belöningssystem. En överaktivering kan ge ett ökat sötsug, minskad mättnadskänsla och ökad risk för viktuppgång.


Referenser

(1) www.dagensmedicin.se/nyheter/2004/08/06/bukhojd-battre-an-midjematt/

(2) www.sbu.se/upload/Publikationer/Content0/1/fetma_2002/kapitel_1.pdf

(3) Eating meals irregularly: a novel environmental risk factor for the metabolic syndrome. Obesity (Silver Spring). 2008 Jun;16(6):1302-7. Epub 2008 Apr 3.

(4) Association between metabolic effects and tobacco use in 60-year-old Swedish men. Eur J Epidemiol. 2008;23(6):431-4. Epub 2008 May 10

(5) Prevalence of hypertension in immigrants and Swedish-born individuals, a cross-sectional study of 60-year-old men and women in Sweden. J Hypertens. 2008 Dec;26(12):2295-302.

(6) www.ltarkiv.lakartidningen.se/2000/temp/pda21702.pdf

(7) Panminerva Med. 2003 Sep;45(3):189-95. Is visceral obesity a physiological adaptation to stress?

(8) G Ital Cardiol (Rome). 2008 Apr;9(4 Suppl 1):74S-82S. Endocannabinoid system and energy metabolism: physiology and pathophysiology.

tisdag 27 januari 2009

Antioxidanter - grupper och källor

Text: Mela Pettersson, © NGruppen


Vad är en antioxidant?

Antioxidanter finns i frukt och grönsaker, vegetabilisk olja, ägg, lök och andra nyttiga livsmedel. De behövs för att skydda våra cellmembran och skyddar mot många sjukdomar.

Rent kemiskt är en antioxidant ett ämne som motverkar oxidation, det vill säga en kemisk reaktion när en atom avger elektroner. I industrin används antioxidanter bland annat i oljor för att dessa inte skall härskna (oxideras). (Skilj dock mellan härskna och härda.)


Oxidation ur kemisk synvinkel

Oxidation kan skapa fria radikaler - atomer eller molekyler som har opariga elektroner i sitt yttersta skal. Radikalerna efterstävar att fylla upp elektronskalen, vilket gör att de lätt reagerar med andra ämnen. De fria radikalerna tar elektroner från andra molekyler i kroppen, som i sin tur omvandlas till fria radikaler – och en nedbrytande kedjereaktion startas.


Antioxidanten fungerar genom att donera en elektron till den fria radikalen, som därmed blir stabil.


Cellmembranen känsliga för fria radikaler

Antioxidanten har en kemisk struktur som gör att den har lätt att omfördela elektroner över hela molekylen. Det innebär att, även om den blir mer reaktiv när den donerar en elektron till den fria radikalen, så är reaktiviteten ändå förhållandevis låg.


En del radikaler reagerar mer än andra och kan skada viktiga molekyler, och särskilt känsliga är de fleromättade fettsyrorna i cellmembranen. Cellerna är för sin funktion beroende av att membranen fungerar som en effektiv barriär mellan cellens innehåll och den yttre miljön. Skadas membranen kan läckage uppstå, vilket i sin tur kan leda till en rad negativa reaktioner.


I kroppens försvar mot fria syreradikaler ingår flera enzymsystem och ett stort antal antioxidativa ämnen. En rad olika ämnen i maten ingår på olika sätt i kroppens försvarsmekanismer mot fria radikaler.

Frukt och grönt rika på antioxidanter

Många forskningsstudier ha pekat på att man genom att tillföra kroppen mat som är rik på antioxidanter får skydd mot fria syreradikaler. Tillskott av antioxidanter har däremot gett förhållandevis blygsamma resultat, och man pratar ibland om antioxidantparadoxer, till exempel:


Personer som äter mycket frukt och grönsaker löper lägre risk att drabbas av cancer. De har också förhöjda nivåer av ß-karoten i blodet. ß-karoten som tillskott har dock ingen skyddande effekt mot cancer, och studier har också visat att kosttillskott med ß-karoten ökar cancerrisken hos rökare.


Grupper av antioxidanter

Det finns oerhört många antioxidanter i naturen, och nedan följer några viktiga grupper.


Karotenoider

Karotenoider är grupp av fettlösliga antioxidanter. Hundratals enskilda karotenoider är kända från olika växter. De många konjugerade dubbelbindningarna absorberar ljus och gör karotenoiderna färgade. De ger gula till röda färger åt många bär och frukter. Även grönsaker innehåller karotenoider, men där maskeras färgen av det starkt gröna klorofyllet.


Karotenoiderna delas upp i två grupper:

karotenerna: här återfinner vi till exempel lykopen (tomater, blodgrape, vattenmelon, nypon och granatäpple) och ß-karoten (morötter, havtorn, gul paprika)

och

xantofyllerna: här återfinns exempelvis zeaxantin (ägg och apelsin) astaxantin (lax), lutein (grönsaker, t.ex. spenat och broccoli).


Polyfenoler
Polyfenoler är en stor grupp av antioxidanter bland växterna, och nedan följer några grupper av polyfenoler – det finns många fler. Hos växterna kan polyfenoler fylla en funktion genom att skydda t.ex. bär mot angrepp eller UV-strålning (1).


Fenolsyror är den största gruppen av polyfenolerna. De brukar delas in i två ytterligare grupper: hydroxybensoesyror och hydroxykanelsyror.


Hydroxybensoesyror finns i små mängder i de flesta växter. Mest får vi från te samt bär som jordgubbar, hallon, björnbär och svarta vinbär.


Hydroxykanelsyror är vanligare och finns i frukter och bär, samt i fullkornscerealier. En hydroxykanelsyra är klorogensyran som finns i kaffe. Klorogensyra har visat sig kunna skydda LDL-kolesterolet från att bli oxiderat (2). Klorogensyran binder också järn och minskar järnabsorptionen från en måltid – och det är därför du gärna får undvika att dricka kaffe till maten om du äter på gränsen till för lite järn eller till och med har järnbrist.


Flavonoider är en stor grupp ämnen i växtriket, cirka 4000 olika är nu kända. Flavonoider skyddar bland annat mot hjärt-kärlsjukdomar (3) Till flavonoiderna hör:


Antocyaniner (blåbär, vinbär, rödlök och röda/blåa vindruvor) som är den kanske viktigaste gruppen av naturens färgämnen.


Quercetin - den kanske mest betydelsefulla antioxidanten bland flavonoiderna och finns i lök.


Katekiner där äpplen är en viktig källa, men katekinerna är mest kända från te och choklad som innehåller just dessa antioxidanter.


Tanniner (=garvsyra) finns bland annat i vindruvor och kaffe.


Isoflavoner och lignaner (som vi har skrivit om tidigare) är annorlunda grupper eftersom de förutom att vara antioxidanter också har östrogenlika egenskaper. Du hittar dem i sojaprodukter och i linfrön.


Stilbener - den mest kända stilbenen är resveratrol som finns i rött vin. Reservatrol skyddar mot hjärt-kärlsjukdomar och har antiinflammatorisk verkan.


Tokoferoler. Vitamin E är ett samlingsnamn för flera liknande ämnen; tokoferoler. Vitamin E förekommer i varierande mängder hos olika frukter och grönsaker och en stor del av vårt intag kommer från olika vegetabiliska oljor. Förhållandevis höga halter finns i grönsakerna spenat, paprika, grönkål och palsternacka. Bland frukter har aprikoser och persikor relativt höga halter, liksom svarta vinbär, hallon och lingon.


Mer om livsmedel med antioxidanter

För att läsa mer om livsmedel med antioxidanter rekommenderar jag den här sidan.


Sammanfattningsvis kan man säga att antioxidanter kan du få i dig på många sätt, och antioxidantförsvaret i kroppen är oerhört komplext. Hittills så verkar det som om den säkraste källan är kosten, som har rätt balans av antioxidanter. Tillskott har visat ha en låg effekt. Vidare studier får visa om vi på något sätt kan ta tillskott av antioxidanter och få den effekt vi önskar.


Referenser

1. Polyphenols: food sources and bioavailability Manach C m fl Am J Clin Nutr 2004;79:727-47.

2. Coffe drinking induces incorporation of phenolic acids into LDL and increase resistance of LDL to ex vivo oxidation in humans Natella F m fl Am J Clin Nutr 2007;86:604-9

3. Flavonoid intake and cardiovascular disease mortality: a prospective study in postmenopausal women Mink PJ m fl Am J Clin Nutr 2007;85:895-909

4. http://www.chalmers.se/chem/SV/amnesomraden/kemisk-miljovetenskap/fakta-och-debattartiklar/aktuella-halsoinriktade/downloadFile/attachedFile_3_f0/Antioxidantkallor.pdf?nocache=1172736851.73

söndag 25 januari 2009

Rotationssdieter och allergi typ 3 (Tarmhälsa och övervikt, del 8)

Detta är den åttonde och sista delen i en följetong som handlar om tarmhälsa, allergier och överkänsligheter, olika tarmanpassade dieter och immunförsvar. I detta inlägg ska vi ta upp rotationsdieter och allergi typ 3.

Alla delar i denna följetong

Rotationsdieter
Tanken
med en rotationsdiet är att de livsmedel som du är typ 3-allergisk mot inte ska förekomma i din kost oftare än att din kropp kan hantera det. Du kan vara mer eller mindre allergisk – något som du är mycket typ 3-allergisk mot kan du i stort sett aldrig äta, medan något som du bara får en svag inflammation av kan få förekomma oftare och med jämna mellanrum i kosten. (Bilden lånad från www.gdargaud.net)


En individuellt anpassad rotationsdiet kan enligt förespråkarna tas fram med hjälp av ett enkelt venprov, som sedan testas mot olika antikroppar. I blodet har du ju antikroppar mot sådant som du är känslig mot, och genom att undersöka exakt hur känslig du är går det alltså att sätta ihop en kostplan där din kropp får all den vila den behöver från sådant som du annars skulle få en typ 3-allergisk reaktion mot.


Candidadieten är en ospecifik rotationsdiet
Rotationsdieter förekommer i andra sammanhang än vid uttalat erkända tarmsjukdomar. Candidaöverkänslighet är än så länge en kontrovesiell hypotes som återstår att bevisa, men det finns mycket som talar för att vissa människor är känsliga för candida.


Candida är en hel familj av svampar som finns i tarmen, av vilka Candida albicans nog är den mest kända. Vissa forskare menar att candida är en oskadlig organism som inte heller bidrar med någon särskild nytta, medan andra menar att det är en parasit som orsakar skador på tarmen. (Bilden lånad från www.lexand.se)


I paritet med uppfattningen att candida ibland anses vara skadlig har den så kallade candidadieten vuxit fram, en ospecifik rotationsdiet. Den tar inte hänsyn till IgG-antikroppar utan roterar bara livsmedel inom ett antal dagar. Den utesluter också socker och stärkelserika livsmedel, eftersom dessa näringsämnen anses vara svampens primära näringskälla. Många uppges må bättre av att följa en sådan kost, medan andra inte märker någon skillnad.


Allergi typ 3 – vad finns det IgG-antikroppar mot?

De vanligaste livsmedlen som människor har visat sig ha IgG-antikroppar mot är jäst, vete, mjölk och ägg, men du kan vara känslig mot praktiskt taget alla sorters livsmedel.


När får man symtom?

Eftersom symtomen uppges vara fördröjda upp till 72 timmar, kan det vara svårt för oss att själva sluta oss till vad vi är känsliga mot. Något du åt för tre dagar sedan skulle alltså kunna ge upphov till en inflammation och på det viset göra dig till exempel trött och hängig idag, enligt den här IgG-teorin.


Syns allergi typ 3 i vanliga allergitester?

Nej, det gör den inte. Det beror på att man i vanliga allergitester mäter IgE-antikroppar. Allergi typ 3 är kopplad till IgG-antikroppar.

Det betyder, att även om du i ett vanligt allergitest inte skulle visa dig vara allergisk mot mjölk eller vete skulle kunna vara typ 3-allergisk mot dem och därmed reagera med mer eller mindre uppenbara symtom när du äter dessa livsmedel.


Är allergi typ 3 mot vete samma sak som glutenintolerans?

Nej, det är det inte. Däremot kan du vara typ 3-allergisk mot vete (eller gluten) samtidigt som du är glutenintolerant. Du skulle också kunna vara typ 3-allergisk mot vete utan att vara glutenintolerant. Det betyder att ett glutenintoleranstest inte avslöjar en typ 3-allergi.

Många människor upplever att de mår bättre av att utesluta eller äta mindre bröd, trots att de inte är allergiska eller glutenintoleranta på det klassiska viset. Detsamma gäller mjölk och laktosintolerans.


Kopplingen mellan rotationsdiet och minskad allergi typ 3

Kopplingen mellan allergi typ 3, tarmbesvär och andra mindre uppenbart tarmrelaterade bekymmer såsom trötthet, ”dålig hy” eller övervikt, är inte helt etablerad utan är fortfarande föremål för diskussion. Tidigare i denna följetong har jag tagit upp fenomenet läckande tarm som förekommer hos många Crohns- och IBS-patienter, men att en sådan måste springa ur allergi typ 3 är inte självklart.


Alltså måste inte en rotationsdiet vara svaret på alla de sjukdomar och hälsoproblem som berörts i dessa inlägg. Däremot är det en säker modell att prova – det är inte farligt att lägga om kosten för att se om det blir någon förbättring.


Genom att rotera sin kost, det vill säga låta olika livsmedel förekomma olika ofta i kosten, minskar du exponeringen för sådant som du är typ 3-allergisk emot. På så vis kan tarmen få en chans att läka. Därmed ökar förutsättningarna för att mildra eller till och med helt bli av med symtom som urspringer från en läckande tarm och den inflammation som följer härav.


Individuellt anpassade rotationsdieter baserar sig på hur typ 3-allergisk du är mot ett flertal olika livsmedel, inte vad människor generellt verkar vara känsliga för.


Tips om du vill göra ett allergi typ 3-test

Om du vill testa dig för allergi typ 3, så är det några saker som du gärna kan tänka på inför valet av tester:


Välj ett test som:

1. baserar sig på alla undergrupper av IgG-antikroppar, inte bara t.ex. IgG4.
2.
täcker in så många livsmedel som möjligt. Nöj dig inte med ett 50-tal, utan satsa på ett hundratal. På det viset har du större chans att få IgG-svar på sådant som du brukar äta.
3. testar för
svensk matkultur (om det är framför allt en sådan du har). Exempelvis testar amerikanska företag huvudsakligen för amerikansk matkultur, och då är risken att man inte hittar allt som du är känslig mot.

fredag 23 januari 2009

Uteslutningsdieter, forts (Tarmhälsa och övervikt, del 7)

Text: Anki Sundin, ©NGruppen


Från tarmen urspringer många av våra hälsoproblem idag. IBS, Crohns, ulcerös kolit och andra inflammatoriska tarmsjukdomar drabbar allt fler, och kosten kan ha en stor betydelse för hur vi behandlar och kanske i viss mån även förebygger sådana problem. Även besvär som vi inte spontant skulle sätta i samband med vår tarmhälsa skulle kunna vara kopplade hit – utmanande teorier om läckande tarm, övervikt och ”dålig hy” undersöks med varierande framgång.

Detta är den sjunde delen i en följetong av inlägg och fortsätter att ta upp uteslutningsdieter med fokus på studier som talar för och emot effekten av dessa.


Alla delar i denna följetong

Uteslutningsdieter kan hjälpa vid IBS

Att maten vi äter kan påverka tarmen på olika sätt kan vi förstå nästan intuitivt. Frågan är hur stor del av olika tarmproblem som direkt härrör från valet av livsmedel. Intresset kring allergi typ 3 (dvs en reaktion medelst IgG-antikroppar istället för IgE, ibland även kallat födoämnesintoleranser, även om begreppet intoleranser också kan avse enzymatiska brister, jfr laktasbrist som ger laktosintolerans) har blivit allt större.

En ”allergi typ 3-fri” kost verkar i vissa fall vara en del av lösningen/behandlingen för människor med olika tarmproblem. (Skillnaderna mellan vanliga allergier och allergi typ 3 har behandlats i del 3 och 6.)


För och emot uteslutningsdieter vid IBS

För att undersöka IBS (irritable bowel syndrome/colon irritabile) använde man i en studie (13) en individuellt anpassad uteslutningsdiet baserad på närvaron av antikroppar av typen IgG4 mot 16 vanliga livsmedel inklusive mjölk, ägg, vete, cheddarost, ris, jäst, potatis, jordnötter, torsk, kyckling, lamm, nötkött, fläskkött, tomater och sojabönor.


I genomsnitt hade patienterna IgG4-antikroppar mot 8 av dessa 16 livsmedel. Denna studie påvisade en ökning av IgG4-antikroppar för vete, nötkött, fläskkött, lamm och sojabönor hos de IBS-patienter som deltog i studien. En egen reflektion som jag gärna gör kring valet av antikroppstyp, är dock att det var olyckligt att man valde endast IgG4-antikroppar istället för att mäta hela gruppen av IgG. Det framgick inte i studien hur man resonerat när man valt ut just grupp 4 istället för att innefatta samtliga, men en uteslutningsdiet baserad på IgG-antikroppar som helhet skulle möjligen ha givit ett bättre resultat.


Att använda uteslutningsdieter med avseende på IgG-antikroppar har således börjat diskuteras. Hunter (15) påpekar att stora studier på uteslutningsdieter visade att en tredjedel av IBS-patienterna inte hade några födoämnesintoleranser (allergi typ 3, min anm.). Ändå verkar det som om alla som testades för IgG i den studie han kritiserar (11) hade någon positiv reaktion och därför fick kostrekommendationer baserat på detta. Hunter menar att detta inte i sig självt betyder att serum-IgG-test är ett särskilt användbart test.


Ett exempel som ges här är att den kritiserade studien visade att 87 procent av patienterna gav ett stort svar på jäst, men att två andra stora studier (17) på IBS visade att endast 5,5 procent av patienterna reagerade på detta livsmedel. Skillnaden mellan 87 och 5,5, menar denna forskare, är alltför stor för att den ska vara realistisk och spegla problematiken vid IBS.


Istället menar han att höga nivåer av IgG för jäst som sådant inte avslöjar något signifikant med avseende på IBS. Vidare menar han att svaren på ägg, komjölk och cashewnötter är högre än vad som hade kunnat förväntas av en koststudie, medan positiva svar på choklad och apelsin verkar vara alltför låga.

Den procentuella andelen av patienter som uppvisar märkbar förbättring genom denna kost är, enligt samme kritiker, en besvikelse. Han menar att tidigare studier där man testat uteslutningsdieter för IBS-patienter styrker uppfattningen att IgG-testning för födoämnesintoleranser (allergi typ 3, min anm.) inte är värdefull. Han förklarar istället förbättringen hos de behandlade patienterna med den stora skillnaden i allmänhet hos de två kosterna – testkosten och kontrollkosten (15).

De två stora studier han hänvisar till är dock gjorda i mitten av 80-talet. Frågan är om man i tillräckligt stor utsträckning hade analysmetoder som motsvarar dagens för att identifiera IgG-antikroppar, samt vilken undergrupp av IgG-antikroppar man i så fall mätte. Under förutsättning att resultaten i en studie är riktigt validerade och tolkade, bör inte en eventuell konflikt med tidigare studieresultat i sig vara skäl nog för avvisande. IgG-testning och en efterföljande uteslutningssdiet kan mycket väl vara en möjlig behandlingsstrategi vid IBS. Diskussionerna kring detta fortsätter (18).


Fyra vanliga livsmedel som påverkar

Det kan påpekas att jäst, vete, ägg och mjölk anektodiskt tycks vara livsmedel som många människor med olika besvär med tarmen upplever att de mår bättre av att utesluta eller konsumera mindre frekvent och i mindre mängder.


Det betyder inte att dessa fyra livsmedel ska betraktas som farliga med den kunskap vi har idag – bevisligen mår många bra av att äta dem regelbundet och i relativt stora mängder – utan snarare att människor som gått bet med sina tarmbesvär skulle kunna testa att vara mer försiktig med just dessa under en period och se om de upplever någon förbättring.

onsdag 21 januari 2009

Uteslutningsdieter (Tarmhälsa och övervikt, del 6)

Text: Anki Sundin, ©NGruppen

Detta är den sjätte delen i en följetong av Anki Sundin med temat tarmhälsa. Detta inlägg handlar om uteslutningsdieter, även kallade eliminationsdieter eller eliminationskoster, i samband med IgG-medierad allergi typ 3, IBS och andra tarmproblem.


Alla delar i denna följetong


Nutrigenomics - kopplingen mellan ärftlighet och näringsintag

Det är vanligt att patienter med tarmbesvär såsom IBS undrar om maten de äter kan påverka deras sjukdom. Det finns också ett ökande intresse för att det kan finnas en ärftlighet för hur vi reagerar på olika näringsämnen, vilket är en del i forskningsområdet nutrigenomics. På svenska ses ibland översättningen nutrigenomik. Men problemet kvarstår i det här fallet även om vi får veta mer om denna intressanta koppling. (Bilden lånad från www.the-scientist.com)


Har du problem med tarmen? Då kan du ha en långsam och förbisedd allergi

När vi till vardags pratar om allergier, är det allergi typ 1 vi menar. Det är alltså den sortens allergi som vi får direkt klåda, utslag, andningsbesvär eller andra symtom av. Men det finns en något lömskare variant av allergi, som kallas allergi typ 3.


Det är inte helt accepterat (8, 9, 10), men det finns en hel del som tyder på att allergi typ 3 via så kallade IgG-antikroppar kan vara inblandat i olika tarmsjukdomar och andra symtom som inte kunnat få någon annan förklaring. Här kan det finnas anledning att börja tillämpa en så kallad uteslutningsdiet (eliminationsdiet) med påföljande rotationsdiet. (11).


Uteslutningsdieter

Tarmsjuka människor som grupp betraktad kan uppleva inte bara ökade tarmbesvär, utan även andra, allmänna besvär såsom huvudvärk, hudallergi, astma och vätskeansamling när de äter ett antal specifika livsmedel. Vete, mjölkprodukter, nötkött, majs och kaffe är vanliga livsmedel som utesluts i generella uteslutningsdieter (13). (Biden lånad från www.kaffecompagniet.se)


Två andra näringsämnen som har utpekats som särskilt reaktiva hos IBS-patienter är fruktos och sorbitol. Därför är det önskvärt att en dietist eller motsvarande som ger tarmpatienter kostråd noggrant bör förhöra sig om livsmedel som innehåller dessa näringsämnen, t.ex. äppeljuice, läsk och sockerfritt tuggummi, och rekommendera ett minskat eller upphört intag. Detta anses vara särskilt viktigt för patienter med en uttalad diarréproblematik i IBS. Även kaffe anses kunna påverka just diarré vid IBS.


Vidare kan kostfibrer orsaka eller förvärra symtomen hos IBS-patienter. Man menar att näringsämnen som IBS-patienter ofta reagerar mot bör uteslutas generellt (14).


Dock fungerar inte dylika generella kostråd för alla patienter med tarminflammation. Den låggradiga inflammation som en del IBS-patienter har (7) anses å ena sidan traditionellt orsakas av en tidigare infektion i mag-tarmkanalen. Trots detta har inte alla patienter haft en sådan infektion. Därför är det å andra sidan lockande att spekulera i en alternativ mekanism baserad på IgG-reaktivitet, det vill säga allergi typ 3, via en så kallad läckande tarm. (Man har exempelvis i minst en studie visat att ett tillskott av zink kan minska graden av läckage i tarmen hos patienter med Crohns (12).)


Mätningar av antikroppar av typen IgG mot olika födoämnen eller av tarmläckage kan således vara ett sätt att närma sig behandlingsåtgärder vid IBS och andra tarmbesvär. Det kan också finnas en möjlighet att en uteslutningsdiet med påföljande rotationsdiet, baserad på uppmätta nivåer av allergi typ 3, kan hjälpa en person att få bukt med kroppsvikten via en minskad inflammationsgrad och ökad insulinkänslighet. Det är en spekulation, men icke desto mindre en intressant sådan.

måndag 19 januari 2009

Läckande tarm och övervikt (Tarmhälsa och övervikt, del 5)

Text: Anki Sundin, ©NGruppen


Tarmen påverkar hur vi mår, hur trötta eller pigga vi är och vad vi väger. Att exempelvis övervikt skulle kunna ha med en läckande tarm att göra är kontroversiellt, men mycket intressant att undersöka. Detta är den femte delen i en följetong av inlägg och handlar om just läckande tarm och hur en sådan kan orsaka övervikt.


Alla delar i denna följetong


Läckande tarm

Det är numera välkänt att patienter med IBS verkar kunna ha en pågående, låggradig inflammationsprocess i tarmslemhinnan (7). Fenomenet kallas ”intestinal hyperpermeabilitet”, eller ”läckande tarm”.


Normalt finns små håligheter i tarmen där små prover av tarminnehållet tas upp och undersöks av immunförsvaret. Vid läckande tarm har tarmcellerna brutits ned och bildat större, okontrollerade hål, och här kan då ofullständigt nedbrutna och bearbetade näringsämnen och andra ämnen från maten läcka ut ohejdat i blodomloppet. Det kan orsaka inte bara en inflammation i tarmen, utan även en inflammation i hela kroppen och ge symtom som många gånger är svåra för patienten själv att sätta i samband med sin tarmhälsa.


Tillstånd och sjukdomar som har satts i samband med läckande tarm, eller som har föreslagits kunna ha med läckande tarm att göra, är förutom IBS och Crohns, även dålig hy, allmän trötthet som inte beror på stress, sömnbrist eller något annat uppenbart, och övervikt.


Hela konceptet med läckande tarm är kontroversiellt och långt ifrån allmänt erkänt, men det är icke desto mindre intressant att undersöka. En allmän inflammation i kroppen sänker insulinkänsligheten, vilket skulle kunna koppla en läckande tarm till övervikt som är ”helt omöjlig” att göra något åt.


Så vet du om din tarm läcker

Graden av tarmläckage kan mätas på ett antal olika sätt. Ett enkelt tillvägagångssätt är du får dricka en lösning av två sockerarter, mannitol och laktulos, med påföljande urinprov. Laktulos tas vanligen inte upp i tarmen utan utsöndras med avföringen. Om denna sockerart ändå påträffas i urinen är det ett tecken på att tarmen läckt ut den i blodomloppet och att den därför utsöndras via njurarna. (Bilden lånad från pixgallery.com)


Förhållandet mellan dessa två sockerarter i urinen anses vara ett mått på graden av hur mycket tarmen läcker. Hos patienter med inflammatoriska tarmsjukdomar ses ofta ett ökat läckage. (19) Det är idag inget standardtest, men det förekommer att kliniker tillhandahåller sådana.