Maten kan göra barnen sjuka: fettsnål barnmat osund

Välmenande föräldrar ger tydligen sina barn lättprodukter, lightprodukter och viktväktarmat… Men fettsnål barnmat kan vara ohälsosam för ditt barn. Människors rädsla för fett återspeglas i den barnmat på burk som finns att köpa idag. Många oroliga föräldrar undrar vad de ska ge sina barn, och mitt svar blir alltid: Barn ska ha ”riktig”, hemlagad mat. Barn behöver inte, och ska heller inte ha, lättprodukter, lightprodukter eller fettsnåla luncher och middagar. De ska heller inte dricka saft eller äta godis var och varannan dag. Standardmjölk och vatten är bra måltidsdrycker, och vatten är det vi ska lära barnen att dricka för att släcka törsten mellan måltiderna.

I dagens artikel Larm: Maten kan göra barnen sjuka, publicerad i Allt om Barn, står att läsa hur fettsnål barnmat kan vara ohälsosam för barn. All barnmat är inte dålig, är dock viktigt att påpeka, och du ska inte behöva ha dåligt samvete om du då och då ger dina småbarn burkmat. Men ett bra tips är att du helt enkelt lagar ordentlig mat och kör den i en mixer. Då vet du precis vad ditt barn får i sig.

Bra fett gör ditt barn smart
Barn behöver energin i fett för att kunna växa ordentligt. Lika viktigt är det att de får i sig rätt typ av fettsyror. Hjärnan och centrala nervsystemet är uppbyggt av fett, och genom att titta på färgen kan man se att det finns vit hjärnmassa och grå hjärnmassa.

Den grå hjärnmassan utgörs av nerver som omges av speciella fettsyror, bland annat DHA. Denna fettsyra finns endast i animaliska produkter och framför allt i fet fisk. Om nerverna inte omges av tillräckligt mycket "rätt" fett, saktar nervsignalerna ned. Det har man kunnat visa i undersökningar som gjorts på barn till mödrar som ätit vegankost under graviditeten. Dessa barn föds med en sämre kognitiv förmåga, det vill säga långsammare hjärnaktivitet för att uttrycka det krasst, än barn till mödrar som ätit blandkost under graviditeten. Barn som får för lite av rätt fettsyror presterar inte lika bra i intelligens- och reaktionstester som barn som äter vad de behöver för sin tillväxt och utveckling.

Rätt fett, men inte nödvändigtvis kosttillskott
Hjärnans och centrala nervsystemets omsättning av fettsyror är mycket viktig för både utveckling och beteende. Däremot är nitiska hälsokostförsäljares försök att sälja fiskolja till föräldrar för att ”barnen inte ska få ADHD” mycket tragiskt och sprunget ur övertolkade studieresultat som visar att rätt fettsyror i rätt mängd är nödvändiga för koncentration, inlärning och beteende.

Så hittar du rätt fett
Barn behöver fett. Ät själv bra fett när du ammar, och fortsätt att ge ditt barn bra fettsyror genom att laga bra mat. Osockrade standardprodukter, kött, ägg, mjölk och fisk, grönsaker, frukt och andra vegetabilier är en generell plattform av bra livsmedel som människan behöver äta, stor som liten.

Tips om mat till barn

• Undvik barnmat som innehåller härdat fett och socker.
• Laga gärna barnmat själv, som du sedan mixar till rätt konsistens.
• Servera standardprodukter till de små barnen.
• Vänta så länge som möjligt med att introducera godis, läsk och saft, och var restriktiv med att låta ditt barn äta sådant. Matvanorna från tidig ålder håller ofta i sig upp i vuxen ålder.

Transfett, snabbmat och folkhälsa - och ett ödmjukt recept på framgång

Förbud mot transfett. Etableringsförbud mot snabbmatsrestauranger. Transfett, snabbmatsrestauranger och folkhälsa är hett nu, och USA (åtminstone en del av det) tycks nu vilja gå i bräschen för hälsotrenden på folkhälsonivå. Övervikt och fetma har blivit för stora folkhälsoproblem med diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och mänskligt lidande som resultat.

25 juli meddelades vi via bland annat Aftonbladet att guvernör Arnold Schwarzenegger har godkänt ett förbud mot transfettsyror på restauranger i Kalifornien. Idag, 30 juli, får vi veta av inte minst DN att Los Angeles har infört ett ettårs nyetableringsförbud mot snabbmatsrestauranger.

Initiativ med självklara frågor
Båda initiativen är intressanta så till vida att de signalerar att myndigheter kan involvera sig i människors matvanor och näringsintag. Att transfettsyror i delvis härdat fett har hälsoskadliga effekter har vi starka belägg för att hävda idag, och att snabbmat (tolkningsvis pizza, hamburgare, varmkorv och liknande livsmedel med tillbehör) knappast är det nyttigaste vi kan livnära oss på behöver vi inte ens diskutera.

Frågorna är:
1) vilka resultat får de nya förbuden för människorna i USA?
2) kan samma förbud antas i Sverige?
3) vilka åtgärder bör följa i kölvattnet av sådana insatser?

Här på hemmaplan har vi av tradition en mer platonisk relation till livsmedelsindustrin. Livsmedelsverket i Sverige uppmuntrar gärna till diskussion med livsmedelsföretagen snarare än yrkar på förbud. När det gäller förekomsten av transfettsyror i mat uppger också samma myndighet att denna metod är lika framgångsrik som den tvåprocentslag i Danmark som har samma mål – att minska människors exponering för transfettsyror.

Medvetna svenskar
På bara några år har medelsvensken gått från att vara helt ovetande om begrepp såsom härdat fett och transfettsyror, till att ha uppmuntrande bra medvetenhet om att sådant kan finnas i maten och att vi i förekommande fall bör välja bort det.

Fortfarande är kunskapen polariserad, liksom så mycket annan kunskap i samhället - från grupper av människor som inte vill eller kan ta till sig hälsobudskap till extremt insatta och nitiska personer som aldrig äter något utan att först läsa och godkänna innehållsförteckningen. Men hela kurvan har förskjutits åt höger på kunskapsaxeln med resultatet att media nu ganska lättvindigt kan slänga sig med tidigare helt okända begrepp utan att behöva oroa sig för att deras konsumenter ska ha svårt att hänga med i svängarna.

Det är positivt.
Det betyder att konsumentmakten blir en betydande kraft att räkna med för livsmedelsindustrin, som får rätta sig i leden och i allt större utsträckning börja erbjuda produkter som vi faktiskt vill ha.










...och två utmaningar att bita i
Utmaningarna är kanske framför allt två det här sammanhanget:

1) att höja den lägsta nivån.
Alla – oavsett ålder, kön, bakgrund och ambitioner – ska kunna göra medvetna val direkt i den lokala butiken. Låt det ske redan via föräldrar på BB och MVC, genom dagis och förskola och hela utbildningssystemet, informera på plats där människor befinner sig och efter varje persons förutsättningar. Alla ska ha kunskap nog att kunna plocka ihop en hälsosam matkasse utan att tveka.

2) att höja kraven på livsmedelsindustrin.
Vi vill ha säkra och etiska livsmedel. Vi vill inte behöva oroa oss för att färgämnena gör barnen hyperaktiva, att fettet ökar risken för cancer eller att köttet vi handlar kommer från djur som transporterats halvdöda genom hela Europa av byråkratiska och ekonomiska skäl.


Ett ödmjukt recept på framgång
Vi kan ha många åsikter om och invändningar mot att myndigheter begränsar den fria marknaden, men incitamentet som ligger bakom de två amerikanska interventionerna är det faktum att situationen har blivit ohållbar. Jag är övertygad om att receptet på framgång är att ge människor verktyg att ta ansvar för sin egen hälsa och att underlätta främjandet av goda matvanor genom lagstiftning. Då torde vi vara på rätt väg mot ett samhälle där övervikt och andra kostrelaterade hälsoproblem kan bekämpas innan människor drabbas.

Kryphål i dopningstest

En del idrottare kan dopa sig utan att det märks. Dopning (eng doping) är ett stort bekymmer inom både amatör- och elitidrotten, och lagom till OS i Peking har svenska forskare upptäckt att en betydande andel av befolkningen helt saknar en gen som är en förutsättning för att den klassiska T/E-kvoten* ska kunna användas som analysmetod för testosterondopning.

1 av 10 kan dopa sig med testosteron utan att det märks
I artikeln Genetiskt kryphål i dopingtest hittat av svenska forskare, publicerad i Läkartidningen nr 30-31, 2008, återges att Anders Rane, professor i klinisk farmakologi, och hans forskargrupp vid Karolinska Institutet, givit ett antal försökspersoner en engångsdos av testosteron och tagit urinprov på dem under 15 dagar. Fyra av 10 i denna grupp av testpersoner klarade urinprovet utan att hamna över det gränsvärde som är satt för testosterondopning. 9 procent av den svenska befolkningen saknar helt den gen som kodar för enzymet UGT** och skulle därmed teoretiskt kunna dopa sig med testosteron utan att det märks i analysen. Hos asiater saknas denna gen hos så många som 65-70 procent.

Kompletterande tester
Det finns andra, kompletterande, tester man kan göra för att säkerställa ett dopningsfall med testosteron. IRMS (isotopkvotsmasspektrometri) kan identifiera testosteron som inte är kroppseget. Har man dopat sig med testosteron under en längre tid så påverkas också andra steroider i kroppen som kan mätas, enligt Arne Ljungqvist, professor och ordförande i IOKs medicinska kommitté.

*) T/E-kvoten mäter kvoten mellan testosteronglukuronid och epitestosteron. En kvot högre än fyra anses vara positivt och leder vidare till vidare testning. Det kan också påpekas att T/E-kvoten har kritiserats tidigare på grund av att värdet fyra är generöst satt, och är detsamma för kvinnor som för män. (Egen anm.)

**) UGT står för UGT2B17, eller uridindifosfoglukuronosyltransferas. UGT gör testosteron vattenlösligt och därmed möjligt att utsöndra genom urinen.

Källa: Läkartidningen 2008;105:30-31:2078-9.

Att leva som man lär

Att leva som man lär är ett användbart talesätt. Ibland. Men hur är det egentligen? Kan en läkare som röker vara förtroendeingivande? Kan en nutritionist som är överviktig vara kompetent? Kan en idrottstränare som själv inte satt några rekord ändå hjälpa fram sina adepter till medalj?

Det är måhända filosofiska frågor, men icke desto mindre intressanta. I Aftonbladets artikel 29 maj 2008 har fyra profiler inom kost och näringslära fått uttala sig om sina egna kostvanor, vad man hittar i deras kylskåp och vad de ”unnar sig” när de vill ha något extra gott.

Jag förstår att det är underhållningsvärdet i texten snarare än något annat som ska locka läsaren, men bakgrunden till artikelidén är inte helt osannolikt något slags misstro (förvisso inte alltid en ogrundad sådan) gentemot människor med ett budskap inom hälsotrenden.

Eftersom vi omges av hälsofrälsare idag, framburna på medias åsnerygg, omgivna av en skara hängivna dyrkare, är det viktigare än någonsin att betrakta och ta in budskapen genom ett kritiskt filter. Allt vi ser och läser är inte sant, mirakelmetoder har ofta en snillrik marknadsföringsavdelning snarare än solid forskning bakom sig när de lanseras, och det viktigaste av allt är kanske att komma ihåg att vanten inte passar alla. Bara för att en kostregim enligt egen utsago har räddat livet och tillvaron för en person, betyder inte det att det är lösningen för alla andra också.

Det är med en mycket ödmjuk inställning som jag lyssnar och lär av andra, men skulle akta mig för att med hull och hår sluka allt som en karismatisk tv-profil basunerar ut. Det förekommer som bekant att sådana inte ens behöver ha någon högre utbildning för att få komma till tals och påverka tusentals tittare och läsare. Allt man behöver är en tillräckligt övertygande personlighet, flagor av kunskap inom näringslära och några bra kontakter, så är det bara att sätta igång.

Föreställningen att en och samma vante alltså skulle passa alla är förlegad – möjligen är den ett rudiment från en svunnen tid då människan ansågs vara stöpt i en och samma form och av det skälet hade samma förutsättningar att lyckas i livet om bara samma medel stod alla till buds. Det innebär att det hälsobudskap som en kompetent profil propagerar för åt allmänheten inte behöver passa hans eller hennes egen livsstil och personliga kostregim för att gälla. Frågor som ”Hur äter du själv?” eller ”Vad skulle vi hitta i ditt kylskåp?” är således helt irrelevanta för det aktuella hälsobudskapet, och är nog i det här fallet – som sagt – bara avsett som ren och skär underhållning.

Socker, fett och viktminskning

Socker, viktminskning, aptitreglering… För några år sedan skrev Anki Sundin boken Sockerberoende för att ge en vetenskaplig syn på socker och effekter på hjärnan och kroppen. Socker debatteras fortfarande hett, och sockerbolag och företag som producerar ”onyttiga” livsmedel har i en del sammanhang närmast missaktats som om det är deras fel att människor är överviktiga och drabbas av välfärdssjukdomar.

Socker och viktkontroll
Socker och viktkontroll är överskriften på en av artiklarna i Daniscos tidskrift Perspektiv, maj 2008. Den tar upp socker som aptitreglerare, det vill säga effekt på hunger och mättnad. Slutsatsen som dras i denna artikel är att söt smak har en stor betydelse för aptiten, men att inte finns något klart samband mellan socker och aptit. Danisco tycks vilja försvara sin sak med näbbar och klor, och det kanske inte är så konstigt med tanke på att korståget mot socker växer sig starkare.

Att helt förneka att socker är en stark faktor i överviktsproblematiken är dock en aning vågat. Man kan läsa vidare på deras hemsida, www.perspektiv.nu, att sockerberoende inte existerar och att socker ger god smak till vitamin- och mineralrika livsmedel. (Det finns inlägg med en mer objektiv syn på näringslära också, men det hade varit önskvärt att all information på denna hemsida skulle spegla aktuell forskning.) Att sockerberoende visst kan ge samma abstinensbesvär och toleransutveckling som alkohol har visats hos människor, så på den punkten behöver just detta sockerbolag uppdatera sig. Och att sötma uppskattas hos oss redan som spädbarn vet vi, men inte behöver vi väl tillsätta socker till näringsrika kolhydratkällor för att den ansvarsfulla människan ska vilja äta dem för det? Människor behöver helt enkelt vänja sig vid att allt vi äter och dricker inte ska behöva smaka sött.

Du har ett eget ansvar för din hälsa
Att anklaga sockerbolagen för människors övervikt, fetma och välfärdssjukdomar är dock fel på samma sätt som det är ofullkomligt att anklaga biltillverkare för att människor råkar ut för trafikolyckor. Bara för att tillgången på läsk och godis är outsinlig betyder inte det att det är klokt att konsumera sådana livsmedel i obegränsad mängd - barn bör inte äta godis var och varannan dag, och det bör inte heller vuxna göra. Vårt eget ansvar för vad vi stoppar i oss och hur vi behandlar vår egen kropp ger förutsättningarna för en hälsosam livsstil, och om du inte tycker att socker i stora mängder är förenligt med din livsstil behöver du inte konsumera det. Det finns utmärkta livsmedel som är helt fria från tillsatt socker, och som gärna får utgöra den största delen av kosten.

Low carb high fat-diet
Vissa falanger av allmänheten har länge varit på sin vakt mot socker och kolhydratrika livsmedel, och nu börjar forskningen ge dem rätt, åtminstone delvis. Atkinsdieten är den mest omdiskuterade LCHF-dieten idag. LCHF står för low carb high fat diet, det vill säga lågkolhydrat-högfett-diet. Detta upplägg har återkommande visat sig vara mer effektivt än en kost med lite fett för viktminskning hos överviktiga och feta människor. Även om LCHF-dieterna omges av argument som ibland saknar stöd i forskningen, så står det idag klarare än någonsin: en kost som är fattig på kolhydrater och därmed rik på protein och fett kan inte längre förkastas som en möjlig lösning på övervikt och fetma för en ansenligt stor grupp människor. Det är inte säkert lösningen för alla, men bevisligen fungerar människors ämnesomsättning olika och behöver därför olika modeller för att nå optimal hälsa.

Att mäta kroppsfett och -sammansättning

DEXA, BodPod, kalipometri (kalipermätning) och impedansmätning (där du står på en "fettvåg" eller håller i en handmodul) är några vanliga sätt att mäta kroppsfett och kroppssammansättning. Många kraftidrottare, inte minst kroppsbyggare och fitnessutövare, är ofta intresserade av detta.

Din kroppssammansättning kan mätas genom att antingen dela in kroppen i en tvåkomponentsmodell eller en flerkomponentsmodell. Det finns flera olika mättekniker för respektive modell. Tvåkomponensmodellen delar in kroppen i fettväv och fettfri väv. Till dessa hör undervattensvägning och BodPod (pletysnografi).
BodPod

Flerkomponentmodellen delar in kroppen i tre eller flera komponenter, till exempel fettväv, skelett och muskelmassa. Hit hör DEXA (dual-energy x-ray absorptiometry).

De vanligaste metoderna för att mäta kroppssammansättning på fältet eller i klinik är dock kalipometri (hudveck), impedansmätning (BIA) och near-infrared interactance.
Kaliper

Impedansmätare

Oavsett vilken metod du använder bör du dock vara medveten om de felmarginaler som gäller för respektive metod. Med nogsam kalipometri eller BIA, är det möjligt att få en uppskattning om relativa kroppsfettet med felet 3-4 procentenheter, och uppskatta den fettfria massan inom 2,5-3,5 kilo. Om din verkliga kroppsfettprocent således skulle ligga på 15 procent, kan det uppmätta värdet ligga mellan 12 och 18 procent om felmarginalen är 3 procentenheter. Om den fettfria massan är 50 kilo, blir det uppmätta mellan 47,5 och 52,5, om felet är 2,5 kilo. Om den som utför mätningen är oerfaren eller mätförfarandet är dåligt att något annat skäl, blir felet så klart ännu större. Av bland annat den anledningen är det olämpligt att sätta upp ett specifikt kroppsfettprocentmål. I stället bör du som idrottare använda de lättillgängliga, mindre noggranna, metoderna som verktyg för att mäta skillnader under en längre tidsperiod. Försäkra dig om att din testledare är erfaren för att få så bra resultat som möjligt.


Källa: American Dietetic Association, Dietitians of Canada, and the American College of Sports Medicine. Nutrition and athletic performance. Medicine Sci Sports Exerc 2000;2130-45.

Träning och immunsystemet

Hård träning påverkar immunsystemet hos idrottare. Anekdotiskt hör vi att idrottare är mer känsliga än andra för övre luftvägsinfektioner (ÖLI, även kallat URTI; upper respiratory tract infections.) Immunsförsvarets roll är att skydda mot, känna igen, attackera och förstöra kroppsfrämmande partiklar, och dess kanske största funktion är att skydda mot infektionssjukdomar.

Motståndskraften du har mot infektioner påverkas starkt av immunsystemets effektivitet, vilket i sin tur är kopplad till såväl genetiska som miljömässiga faktorer. Idrottare som tränar hårt, särskilt inom uthållighetsgrenar, verkar vara mer mottagliga för infektioner än andra. Enligt vissa undersökningar är halsont och influensaliknande symtom mer vanliga hos idrottare, och när idrottare väl infekterats verkar förkylningarna hålla i sig längre. Det finns några, begränsade, bevis för att denna ökade mottaglighet för infektionen kommer av ett sänkt immunsystem. Dock ska det påpekas att ”halsont” inte nödvändigtvis kommer av infektioner, utan helt enkelt kan vara mekaniska irritationer i luftrören efter intensiv andning under träning.

Mekanismer för träningens inverkan på immunförsvaret
Efter upprepade pass av intensiva, långvariga träningar är det möjligt att antalet vita blodkroppar i blodet minskar. De återgår till normala nivåer på mellan tre och 24 timmar efter träningen. Anledningen till detta är troligtvis kopplad till en ökad mängd stresshormoner under träning och att benmärgen frisätter färre mogna vita blodkroppar till blodet. Ibland hör vi påståenden om att glutaminmängden i blodet minskar vid träning och att detta skulle kunna påverka immunsystemet negativt, men bevisen för detta är inte övertygande. Under träning ökar också produktionen av fria radikaler och vissa immuncellsfunktioner kan hämmas av stora mängder. En mekanism som verkar vara viktig i sammanhanget är att exponeringen för luftburna bakterier och virus ökar i och med djupare andetag och snabbare andning under träning än normalt. Om du tränar länge i varmt klimat har det också visat sig att tarmbarriären kan minska något och att olika gifter från bakterier på så vis lättare tar sig ut i blodet. Det finns därför sannolikt flera anledningar till att idrottare i vissa sammanhang tycks vara mer mottagliga för infektioner än andra; såväl fysiska och psykologiska som miljömässiga och näringsmässiga faktorer kan minska immunförsvaret.

Måttlig träning ger starkare immunförsvar (?)
Relationen mellan träning och mottaglighet för infektion är J-formad. En måttlig mängd träning kan öka immunfunktionen över vilonivåer, medan överdriven, långvarig högintensiv träning istället kan minska immunförsvaret.
De kliniska bevisen som stödjer att det är någon större skillnad mellan inaktiva människors immunförsvar och dem som tränar måttligt är dock begränsad. För några år sedan publicerades en undersökning på befolkningsnivå som visar att risken för övre luftvägsinfektioner minskar med 29 procent om man tränar måttligt två timmar per dag jämfört med att ha en inaktiv livsstil.

För hård och långvarig träning kan påverka immunförsvaret negativt
När man mäter olika parametrar som är kopplade till immunförsvarets styrka ser man att ett pass med långvarig, ansträngande träning har en kortsiktig negativ effekt på immunsystemet. Effekten har bland annat tillskrivits en ökad nivå av adrenalin, kortisol, tillväxthormon och prolaktin, hormoner som är kända för att påverka immunsystemet. Det har föreslagits att denna korta tid under återhämtningsfasen efter träning lämnar ett ”öppet fönster” för infektion, vilket representerar tidsperioden då idrottare är som mest känsliga. Det är dock viktigt att påpeka att de kortsiktiga förändringar i immunsystemet som kommer efter träning faktiskt kan vara av godo, eftersom de samtidigt dämpar immunsystemets förmåga att sätta igång processer som leder till vävnadsskada och inflammation. Förenklat skulle man därför kunna säga att kroppen skyddar sig själv mot exempelvis det vi upplever som träningsvärk genom att dämpa immunförsvaret en aning direkt efter ett hårt träningspass, och att den andra sidan av myntet blir en större mottaglighet för infektioner i övre luftvägarna.

Med långa perioder av mycket tung träning sänks på detta sätt flera funktioner hos immunsystemet. Dock har inte idrottare klinisk immunbrist. Med andra ord innebär inte detta någon större risk för du som idrottare ska drabbas av någon allvarligare sjukdom, men det kan i vissa sammanhang vara tillräckligt för att öka risken för vanliga infektioner.


Ur referenslistan:
Matthews CE, Ockene IS, Freedson PS, et al. Moderate to vigorous physical activity and the risk of upper-respiratory tract infection. Med Sci Sports Exerc 2002;34:1242–1248.
Gleeson M. Immune system adaptation in elite athletes. Curr Opin Clin Nutr Metab Care 2006;9:659–65.